Inga nyheter är goda nyheter!

Alla som jobbar i översättarbranschen vet att det ibland kan kännas som att ingen uppskattar det man gör. Jag menar, man gör jobbet, skickar iväg det och sedan hör man aldrig något mer. Möjligen får man se jobbet publicerat online någonstans och bli lite kränkt över att kunden har redigerat ens text och lyckats mata in ett stavfel, två syftningsfel, en huvudsatsordföljd i bisats och en besk eftersmak … 😉

Men: Efter ett tag lär man sig att detta nästan är det bästa som kan hända. Att detta i de flesta fall innebär att kunden är nöjd. För, tro mig: Om de inte är nöjda, då får man veta det! Och så ska det väl vara, antar jag. Då får man krypa till korset, be om ursäkt, göra om och erbjuda sig att dra av på priset… Har man klantat sig så har man, så är det bara!

Men så plötsligt händer det: Man får ett mejl som gärna låter sig sorteras in i den inte helt överfulla mappen CRED. En kund hör av sig för att tala om att de tycker att man gör ett bra jobb och att de är nöjda. Att de sedan dessutom antyder att många andra leverantörer inte aaaaaallsss är lika ”bra som ja”, då känns det på något så där lite svenskt sätt lite extra bra.

Så här skriver de:

Hello again Katarina, I just wanted to let you know that the linguist who worked on the editing of the latest XXX has said that the translation was very good and read as original Swedish content rather than as a translation. The same linguist has also provided similar feedback for previous XXX translations so I wanted to let you know. I also wanted to thank you again for your help. You are always helpful, reliable and flexible. We really appreciate your help with quick turnarounds and additional requests e.g. incorporating source text amends etc. […] I have logged all of the feedback in our quality monitoring database but wanted to let you know that we really value your support.

Tänk så glad man kan bli för några enkla små ord. Tänk vad glad man är att man faktiskt inte la energi på att gnälla om det där lilla extra jobbet som blev med en ändring, utan (till slut) valde att lägga energin på att få jobbet gjort och sedan gå vidare. Samma ansträngning i slutänden, med en nöjd kund som resultat.

Ett härligt sätt att avsluta en arbetsvecka. Sedan har det ju förstås funnits fem olika saker med jobbet som jag blivit arg och ledsen över den här veckan, men det är ju härligt att få sluta med flaggan i topp. Lite som barnen på innebandymatcherna när de var små. Det suger att få stryk med 17-0. Så klart. Men 17-1. Och man gjorde sista målet. Då är hela helgen räddad …

Posted in Allmänt | Leave a comment

Semestern är slut

OK, så idag är det första arbetsdagen efter semestern. Jag är visserligen superladdad och glad att vara tillbaka på jobbet, men det här med att sitta på kontoret är väl ändå ganska överskattat?

Särskilt när man kan sitta och jobba med den här utsikten:

Who needs an office, anyway?

Kontoret står väl kvar, tänker jag. Kommer tillbaka dit om några veckor. Tror jag … 😉

Posted in Allmänt | Leave a comment

Officiellt julledigt!

Nu jäklar är det officiellt. Jag är julledig. Autosvaret författat. Autosvaret aktiverat. Ibland brukar jag göra det ena, men inte det andra. Inte så effektivt. Idag har jag gjort båda. Supereffektivt, om någon frågar mig!

Nu kommer jag inte sätta min fot på kontoret förrän den 12/1. Jag ignorerar diskret det faktum att jag förmodligen har lämnat disk kvar på diskbänken. Kanske har nån tomtenisse fixat det när jag kommer tillbaka. Förmodligen inte. Fast det spelar inte så stor roll, kaffet är förmodligen ungefär lika intorkat på botten av muggen när jag kommer tillbaka som det var när jag stack. Status Quo med andra ord!

I jul ska jag inte jobba ett dugg. Jag ska bara ha det bra. Äta skinkmackor. Min svärmors goda romkulor. Åka skidor. Sova. Ha det bra. Steka köttbullar. Läsa böcker. Drömma om att skriva böcker. Ha det bra. Låta min man köpa julklapparna! Ha det bra. Sova. Vara ute. På dagtid! Och så vidare.

Jag vill passa på att tacka alla kunder och alla andra för året som gått. Tacka för ett gott samarbete och meddela att jag hoppas att vi hörs igen nästa år.

Tips till alla som vill ha snabbt svar på mejl:

Skicka inget före den 12/7 …

Posted in Allmänt, Egen företagare, Katarina, Mammaföretagare, På kontoret | Tagged , , , , | Leave a comment

Skapande skrivande: versmått, nonsens

Här kommer ytterligare ett bidrag från min skrivarkurs, det blir väl knappast mer skapande skrivande än när man skriver versmått? Min favorit blev inte helt otippat ”Nonsens”. Haiku var jag inte lika bra på …

Brammaputtra kollifejsa
Pingpong hallå
Inget att göra
Men gillart ändå

Himmel och plättar
Som smöret på lagg
Bra för den fete
ty socker röd flagg

De har ingen verkstad,
men snacka går bra
Vem ska man fråga,
vad var det jag sa?

Tjatar och trixar,
men inget gehör
Var ska det sluta?
Sa den som sig bör

Dags att agera
Fy farmor tjohej
Nu går det undan
Nog ordnar det sig

Posted in Allmänt, Eget material, Katarina, Litteratur, Skapande skrivande | Tagged , , , , , | Leave a comment

Så viktig, så viktig

Man skulle kunna säga att jag är på affärsresa. För närvarande sitter jag på tåget på väg mot Göteborg för att träffa kära vänner och före detta kollegor från min tid som anställd översättare. Som i stort sett alla andra jag ser omkring mig sitter jag och jobbar. Alla har sina datorer igång, skriver som sjutton och förmodligen känner de sig precis lika viktiga som jag gör.

Om jag får gissa tror jag dock inte att de som har missat att de sitter i tyst vagn och pratar som f-n i mobiltelefon känner sig särskilt viktiga, de känner sig nog mest jobbiga och bortgjorda efter att herren bakom dem meddelat att detta minsann är en tyst vagn. Jag åker alltid tyst vagn när jag åker tag. Mest för att jag gillar när det är tyst och hatar när det inte är det. Det brukar dock sällan bli så tyst, sist jag åkte var dörren in till nästa avdelning trasig, med endast två olika lägen: 1. Öppnas och stängas automatiskt cirka var tionde sekund och 2. Helt öppen. Gissa om världens mest högljudda människa satt på stolen precis efter dörren eller inte. Du gissar förmodligen rätt!

Jag sitter alltså här och är viktig. Fast beviset på exakt hur viktig jag är fick jag när jag klev ur bilen och skulle säga hejdå till mina barn. Den lite längre varianten höll god min, medan den kortare modellen grät stora och många tårar. Då försvinner glädjen med affärsresan lite grann, faktiskt! Fast då får de små liven ju en bra chans att tillbringa några dagar ensam med en som är precis lika viktig, den andra lite extra stora modellen i vår familj. #prettovarning #dagsattsluta

Posted in Allmänt | Leave a comment

Skapande skrivande: 3

UPPGIFT: Rubriken ”Dörren på glänt”

Precis nyss stod den alltid öppen och hon var alltid välkommen in. Faktum är nog att hon faktiskt inte ens kunde gå förbi utan att mer eller mindre bli tvingad att komma in. Alltför ofta kändes det som om hon inte ville – eller kanske bara som om hon inte hade tid – men med ett bröst sprängfyllt av plikttrogenhet, svaghet, skuld och oändlig kärlek gjorde hon det i alla fall. Nästan varje gång. När hon kom ut igen var det alltid med ett leende på läpparna och en miljon sångfåglar i hjärtat.

Men nu helt plötsligt är den stängd. Den där dörren som tidigare alltid hade stått öppen. Faktum är nog att hon inte ens märkte det först. Kanske var det till och med så att hon snabbt gick förbi med någon slags väl undertryckt tacksamhet och lättnad? Hon funderar på vad det beror på, trots att hon egentligen mycket väl vet. Någon skulle kalla det ”freudianskt”, en annan skulle säga ”nonchalant”, en tredje vill bestämt skrika ”egoist”, medan den fjärde med mild röst konstaterar att ”det kanske inte är så konstigt”.

Men faktum kvarstår: Dörren är stängd.

Tärningen har alltså kastats! Det slår henne med full kraft. Det som plötsligt händer har obönhörligen faktiskt redan hänt. Den stängda dörren lämnar inga som helst tvivel om tolkningen. Smärtan är lika plötslig som brutal och insikten är som ett hårt slag i ansiktet. En ny era tar sin början. Universums mittpunkt har förflyttats och balansen är med ens rubbad. Nya regler gäller och spelplanen är helt ren. Tränaren får stå på avbytarbänken och febrilt försöka räkna ut hur hon ska kunna plocka nästa poäng.

Hon finner sig svansande utanför den stängda dörren. Gör sig påhittade ärenden i andra änden av huset bara för att få chansen att gå förbi. Fortfarande stängt. Hon dristar sig till att knacka. Först tyst och försiktigt. Ingen som hör. Sedan lite högre. Fortfarande inget svar. Till sist mer energiskt, nästan lite hurtigt så där. Får hon något svar? Ja …

– GÅÅÅÅÅ!

Så hon går. Vill inte störa, samtidigt som det är det enda hon vill. Vill storma in genom dörren, kräva allt det där som hon nyss hade, säga att det är hennes. Att hon inte vill gå. Fast hon vet att hon måste. Hon släpper taget, förstår hon måste ge upp. Hon vänder sig om, går bort från dörren som alldeles nyss stod på glänt men som helt plötsligt har stängts. Går därifrån och gör sig redo att försöka bearbeta det mest bitterljuva som någonsin har hänt henne. Vet att hon snart är tillbaka igen. Svansande utanför den stängda dörren. Alltid till hands. Någonstans djupt där inne anar hon nämligen att dörren en gång kommer att stå på glänt igen. Då ska hon vara redo. Redo att kliva in. Till dess får hon vänta utanför. Alltid till hands. Mamman.

Posted in Allmänt, Eget material, Skapande skrivande | Tagged , , , , , , , | Leave a comment

Skapande skrivande: 2

UPPGIFT: Nu får ni låta fantasin sätta igång igen. Se er omkring hemma, ute på gatan, i affärer, på jobbet, i skolan – ja, var som helst och hitta ett föremål som känner, tänker och berättar. Det berättar vad det ser och känner osv. när det betraktar sin egen livsmiljö, texten ska vara i jag-form.

Mitt ”jag” är flugan från uppgift 1.

FLUGAN del 2

Solen gassar in genom fönstret. Det är varmt och ljust, men ändå är det någonting som inte är som det ska. Hur hamnade jag här? Någonting stämmer inte. Men vad? Det vet inte jag. Jag har bara ögon för solen, solen som värmer, solen som ger mig ljus. Det är dit ska jag, till ljuset. Det känns som om jag redan är där, men någonting är i vägen. Något hårt, något varmt. Varmt är rätt, men hårt är fel. Vad är det som är fel?

Jag kämpar, kämpar, men är lugn ändå. Om du kände mig – och det som är jag – skulle du inte använda ordet desperat. Det är naturen som talar, den instinkt som är min lag. Kunde du fråga mig skulle jag inte veta att svara dig. Det som är jag eller det som jag gör vet inte jag. Det jag gör är varken för eller emot. Men jag kämpar mot ljuset. Det är där jag vill vara, det är dit jag ska.

Om jag kunde fråga dig, skulle svaret vara ”planlöst”. Helt utan syfte, mening eller mål. Omedvetet. Omotiverat. Jag lämnar det hårda, heta som står mellan mig och ljuset för att flyga ut i den tillvaro som du vet kallas för rum. Vardagsrum. Du vill inte ha mig där, låtsas i den mån du kan att jag inte ens existerar. Går det? Förstås inte. När jag till sist slår mig ner mitt i ditt blickfång händer någonting. Dina ögon spärras upp, helt plötsligt stannar fingrarna och de svarta tecken som blixtsnabbt har dykt upp på det vita bladet framför dig i en strid ström blir helt plötsligt inte fler. En tanke har slagit dig. En sådan ironi. Att det är just jag som sätter mig här. När du sitter och febrilt dokumenterar att du tänker på något helt annat än just mig. Lögn och ironi. Om jag visste det och kunde hade jag skrattat.

Jag flyger mot ljuset igen. Stoppas åter av det varma, hårda som står mellan mig och himmelriket. Historien upprepar sig. Jag flyger mot ljuset, men kommer ingenvart. Vad är det som händer, varför har jag fastnat här?

Om jag hade förmågan hade jag märkt av det väntande hotet. Jag hade sett mordet i blicken, desperationen i rörelserna. Ironi. För desperation är just det som jag inte vet att jag själv nyss blivit beskylld för. Då hade jag känt av den. Ironin. Om jag hade kunnat. En svepande skugga och ett vinddrag väcker naturen, den underliggande instinkten som styr. Utan att veta hur är jag på väg igen. På väg mot ljuset. Något har hänt och samtidigt ingenting. Jag kämpar mot ljuset, en ny bris ger kraft och medvind. Borta är det heta, hårda, men vad var det som hände?

Vad hände med det som inte stämde? Vad hände med den hotande närvaro som jag inte ens visste fanns? Är den borta? Eller finns den kvar? Jag får inga svar, eftersom jag inte har någon fråga. Den eviga strävan efter ljuset i tunneln går vidare. Alltid vidare. Den närvaro som jag inte kan känna är plötsligt borta. Bara tomhet kvar.

Posted in Allmänt, Eget material, Skapande skrivande | Tagged , , , , , , , | Leave a comment

Skapande skrivande: 1

UPPGIFT: ”Betrakta er omgivning, var ni än befinner er. Det viktiga är att ni hittar något som intresserar er, talar till er, positivt eller negativt. Det kan vara en tavla, ett annat konstverk, en bild i en tidning eller någon annanstans, ute eller inne, ni väljer. Och så ska ni skriva en text, en dikt, en berättelse om det objekt ni hittat.”

Jag hittade en fluga. Eller rättare sagt, den hittade mig:

FLUGAN del 1

Solen gassar in genom fönstret. Söderläge! Hennes mamma hade alltid sagt att man var tvungen att bo i söderläge, annars fick man ingen sol. Sol. Den sol som just nu bara känns som en förbannelse. Utan sol kan inget leva. Säger de. Hon tycker att det mest känns som om det är helt omöjligt att leva MED denna sol. Olidligt, faktiskt. Denna värme är olidlig.

Stressad. Massor att göra. Måste koncentrera sig. Hinna klart. Hinna mer. 100 procent. Helst lite till .. Det går!

I fönstret studsar en fluga fram och tillbaka mot den heta glasrutan. Duns. Surr. Duns. Surr. Surr. Surr. Duns. Desperat att komma ut. Kämpar, kämpar. Surrar, surrar! Kommer ingenvart, men ger aldrig upp i alla fall. Tröttsamt.

”Men det var väl jävligt märkligt?!” Tänker hon. Att den inte fattar att det inte kommer att funka. Att den bara dör till slut. FATTA: Det funkar inte! Hur trög kan man vara? Bättre vända om, försöka hitta en annan väg ut. Ut i friheten. Bort.

Hon blir allt mer irriterad. Hur ska man kunna koncentrera sig när den där jävla flugan bara surrar hela tiden? Det går ju inte att tänka. Står helt still. Varför ska just hon råka ut för en störig fluga just precis nu? Idag?

Men, sluta surra nån gång då! Eller dö! Bara det blir tyst! Nej, nu jävlar …

Hon går fram mot fönstret med bestämda steg. Steg som dånar i hela huset. En hopvikt tidning i handen. Nu jävlar ska han få! Eller hon? Jävla hen-fluga, nu ska den dö … Hon lyfter långsamt armen, siktar noga. Slår till allt vad hon har, det formligen sjunger i fönsterrutan. Blomman välter. Flugan, den flyger snabbt iväg. Miss! Totalmiss … Förstås.

Hon vänder sig snabbt om. Ilsket. Hela kroppen bara skriker rakt ut. Jag blir gaaaaaaalen! Hon tittar vilt omkring sig, hinner lagom se flugan som susar ut genom altandörren. Ut i friheten. Tydligen lönar det sig att kämpa, tänker hon. Lugnar nästan ner sig lite.

Då så. Sådär. Så skönt att slippa ljudet. Ljudet som stör. Stör det viktiga. Hon sätter sig ner och fortsätter igen. Med det hon höll på med. Det där viktiga. Som bara måste bli klart. Kämpa. Jobba. Kämpa. Jobba. Jobba. Jobba. Tills det blir klart. Häng i, fortsätt kämpa. Flitens lampa lyser. Samma sak, om och om igen. Duns, duns! Bara det inte var så varmt. Var då, i fönstret? Hon jobbar vidare, studsar från uppgift till uppgift. Kämpar, kämpar. Jobbar, jobbar. Kommer hon någonvart? Ja, möjligen. Kanske. Hon ger aldrig upp i alla fall!

Posted in Allmänt, Eget material, Skapande skrivande | Tagged , , , , , , , | Leave a comment

Äntligen! Dags för skrivarkurs!

Nu har det plötsligt börjat röra på sig, om än bara lite grann. Den där översättarkvinnopersonen som skriver den här bloggen med ytterst ojämna mellanrum har varit ganska trött på sin jobbtillvaro på det senaste, hon vill ju skriva eget ju. Men hur, var, när och ibland även varför…? Hon kommer liksom inte till skott.

Så nu i höst när jag äntligen har lite tid över … Yeah, right! Men nån gång måste det ju göras, och there is no time like the present brukar de ju säga. Jag skulle kunna tänka mig att säga: Ja, tack, jag tar gärna lite time i present, om du är sugen på att ge. Ska vi säga 10 extra timmar per dygn, har vi en deal då?

I alla fall, nog svamlat om det. Jag har börjat en kurs i Skapande skrivande vid Sverigefinska folkhögskolan i Haparanda. Varför Haparanda? För att de erbjuder kurser på distans och jag är ju väldigt mycket på distans från Haparanda, så det passar väl perfekt?

Vi har hunnit med tre uppgifter (snart) redan, jag tänker mig att jag lägger upp dem här för allmän beskådan. Vem vet, kanske någon till och med läser … ,-)

Posted in Allmänt, Eget material, Skapande skrivande | Tagged , , , , , , | Leave a comment

På semester med mig, UNICEF och mina barn

Dags för autosvar på jobbet. Säger de! Autosvar är bra, då fattar alla att man inte är där. Jag brukar vara för lat för att komma ihåg att ställa in ett autosvar och sedan skylla på att det av någon anledning inte funkade med det autosvar som jag (inte) hade ställt in. En ursäkt som alla brukar köpa. Tekniken, ni vet … Blir inte alltid som man tänkte sig. Liksom …

I år säger UNICEF att vi för barnens skull ska ha autosvar som talar om att vi har autosvar för att vi faktiskt inte finns där för att svara manuellt. Vi ska heller inte svara manuellt i alla fall när vi nu har sagt att vi inte är där. För att svara … När jag skriver detta förstår jag ju genast varför jag aldrig orkar autosvar. Det är ju jättebesvärligt!

I alla fall. Allt det här är alltså i första hand för barnens skull. Jag tycker att det är mest för vår egen skull. Så att vi kan vara lediga. Så att vi orkar vara med barnen. Om vi nu är så där jävla lediga nu igen. Som vi ju är när vi ”inte behöver jobba”. Semester, kort och gott.

I år ska jag ta skitlång semester. Mest för att jag inte orkar jobba. Den här våren har jag inte jobbat alls mycket. Samtidigt som jag nästan har jobbat ihjäl mig! Vad beror det på?

Jo: Det beror delvis på alla jävla röda dagar som kommer hela tiden på våren. Och på alla klämdagar som kommer däremellan. Någonstans i ena hörnet kommer de vanliga dagarna. Då man ska jobba. För anställda är röda dagar och klämdagar superhärligt. Jag är också anställd. Av mig själv. Jag är en jättegenerös chef som alltid ger min anställd ledigt precis när hon vill. Det vill hon nästan jämt, och det får hon. Så långt superhärligt även här. Bara hon jobbar in all missad tid. På de där dagarna som finns någonstans in i ena hörnet. Och så kommer lite VAB, nån oplanerad liten minioperation, den där resan till London som vi skulle hinna med mitt i alla avslutningar och annat som helt oväntat dyker upp mitt i alltihop. Inte underligt att man inte hinner jobba. Och inte ett dugg jävla superhärligt med klämdagar längre!

Fast allt detta elände beror ju mest på att jag helt enkelt väljer att ignorera alla dessa … parametrar. Jag kör på som vanligt. Jobbar lika mycket. Fast på mindre än hälften så mycket tid. Röda dagar? Ja, de kommer varje år. Står snällt och lydigt och syns där i kalendern. Londonresan? Planerad sedan nästan ett halvår tillbaka. Ingen hemlighet den heller. Jag är helt enkelt urusel på att planera. Eller rättare sagt: Jag har så stor tro på min egen förmåga, kapacitet och superkraft att jag väljer att ignorera att jag – precis som alla andra – faktiskt inte fixar att göra allt på en och samma gång. Slutar det i katastrof? Ja. Varje gång? Jajamensan! Kan man hålla på så i längden? Nej. Inte ens jag, visar det sig till slut med all (icke) önskvärd tydlighet.

Därför gör jag som UNICEF säger. Jag tar en 100 % arbetsfri semester. I massor av veckor! Vad gör jag i höst? Ja, jag jobbar väl. Om jag inte kommer på nåt bättre att göra med min tid… Kan jag ta ut nån lön efter dessa långa veckor av dekadens? Ja, det kanske jag kan. Om jag inte kan göra det? Då löser jag det då. För nu är det semester. Så: Bring on the sommar, jag är så redo för dig nu!!

Posted in Allmänt, Egen företagare, Katarina, Mammaföretagare | Tagged , , , , , , , , | Leave a comment